Bli klar så snabbt som möjligt och strunta i om tågen kör väldigt nära när du jobbar. I en hjältekultur är arbetsklimatet livsfarligt. På Vossloh har man lyckas bryta detta ödesdigra synsätt – och samtidigt ökat riskmedvetenheten i hela företaget.
Attityden på Vossloh har förändrats. Tidigare var man bara fokuserad på att så snabbt som möjligt lösa problem, oavsett vilka risker lösningen medförde. Efter ett ihärdigt arbete av bland annat säkerhetsansvariga Susanne Klyft så fokuserar man nu istället på riskanalyser och hög säkerhet.
”Så här bara gör man i den här branschen”. Det fick Susanne Klyft, chef för miljö, hälsa och säkerhet på Vossloh, ofta till svar då hon började arbeta med säkerhet i bolaget år 2013. Hennes känsla var att andra tyckte att hon överdrev och ställde dumma frågor när hon lyfte säkerheten.
Precis som inom många andra tunga industribolag så härskade en hjältekultur, där problem ska lösas så snabbt som möjligt, oavsett hur riskfylld lösningen är.
Letar syndabockar
– Inom en hjältekultur så ska inget gå fel. Och om det gör det så ska man fixa det snabbt och enkelt, även om det är förenat med stora risker som exempelvis tåg som far fram och tillbaka bredvid arbetsplatsen.
Det säger Claes Tingvall, adjungerad professor i trafiksäkerhet vid Chalmers tekniska högskola, tidigare säkerhetsdirektör på Trafikverket och upphovsmannen till nollvisionen i trafiken.
– En hjältekultur är livsfarlig och gör att folk dör. I hjältekulturer bestraffar man dem som gör misstag. Men folk slutar inte att göra fel bara för att man försöker hitta en syndabock, säger han.
– De slutar bara att berätta hur det egentligen är.
Hjältekulturen i Vossloh förde med sig flera allvarliga olyckor i koncernen år 2010. Det blev början till slutet för den skadliga kulturen.
Vände upp och ned på ordningen
Tidigare arbetade Vossloh med säkerhetsfrågor som en separat process. Det fanns en skyddskommitté som kontrollerade säkerheten inom bolaget och man såg till att maskiner och kemikalier var så säkra som möjligt. Säkerheten var däremot inte en integrerad del i arbetskulturen.
Men när Susanne Klyft utsågs till en av två säkerhetsansvariga inom koncernen inleddes förändringen mot ett proaktivt säkerhetsarbete.
– Vi vände upp och ner på den ordning som i normala fall råder inom den tunga industrin – istället för så få rapporter om tillbud som möjligt, så ville vi ha in så många som möjligt, säger Susanne Klyft och förklarar
– När vi får in många rapporter så visar det på att det finns ett högt riskmedvetande. Det behöver alltså inte ha uppstått ett tillbud för att man ska lämna in en rapport, det räcker med att det finns en potentiell risk.
Långsam förändring i början
I början, när hjältekulturen fortfarande härskade, gick utvecklingen långsamt. Det saknades både organisation och resurser nog till att genomföra några förändringar. Men till slut, efter några år, lossnade det.
Under det första halvåret 2018 fick man in 177 rapporter på Vossloh i Norden – betydligt högre än målet på 92 stycken. En liknande positiv utveckling ser man nu även på andra bolag inom koncernen.
– Nu får vi in lika många rapporter på en månad som vi tidigare fick in på ett helt år. Och det är vi väldigt glada för. Det innebär att vi kan åtgärda dem innan problemet orsakar en olycka, säger Susanne Klyft.
Framgångsreceptet
Receptet till framgång ligger i att ledningen tillsatte de resurser som behövs till förändringsarbetet. Idag finns det en säkerhetsgrupp som stöttar organisationen inom säkerhetsfrågor. Och ledningsgruppen följer löpande upp hur upptäckta brister åtgärdas. Förutom att man arbetar med rapporter från medarbetare så har man månadsmöten om säkerhet och dessutom sex till åtta säkerhetsobservationer varje månad. Dessa observationer innebär att en grupp, med olika personer varje gång, aktivt går igenom verksamheten och analyserar potentiella faror. De brister som upptäcks åtgärdas sedan så snabbt som möjligt. Målet är sedan att stänga 80 procent av rapporterna, helst redan samma dag.
Dessutom går en tekniker runt dagligen och läser av produktionstavlan, där brister skrivs upp så fort som de upptäcks. Om det går så åtgärdas problemet direkt, annars analyseras det och blir till ett projekt.
– Detta arbetssätt ger ett bra tempo i åtgärderna så att saker händer varje dag. Om man bara genomför åtgärder någon gång i månaden eller kvartalet så kommer man inte framåt speciellt snabbt, säger Susanne Klyft.
Kulturen förändrades
Med förbättringarna har det även följt en förändring i arbetskulturen på bolaget. Innan var man endast lösningsfokuserade, utan att reflektera över vilka risker lösningarna medförde.
– Nu är riskmedvetenheten stor. Man pratar verkligen om tillbud som inträffar och skyller inte på någon annan. Medarbetarna efterfrågar också själva riskanalyser innan en process ändras eller införs. Tidigare så var det jag som frågade efter analysen – och ofta kom jag in i processen för sent.
– När kulturförändringen kom så fick jag höra att det var bra att jag fortsatt ställa de frågor som ansågs dumma under hjältekulturen. Idag behöver jag inte ens ställa frågorna själv. Det har verkligen blivit en förändring.
Litar inte längre på turen
Litar inte längre på turen
Men trots det hårda arbetet så finns det risker kvar som kan orsaka olyckor. Eftersom personalens mående påverkar säkerheten så har man under år 2018 breddat säkerhetsarbetet till att även inkludera psykosociala frågor. Bland annat har man två gruppdiskussioner varje år där man bara diskuterar en enda fråga: Vad får dig att må dåligt eller bra?
Exempelvis har en stressfaktor varit ett suboptimalt samarbete mellan olika avdelningar i företaget. Därför har man börjat att löpande undersöka hur det interna samarbetet fungerar, med frågor som exempelvis om kollegorna lyssnar och är intresserade när man hör av sig med ett problem. Där har man redan börjat se resultat. Den första mätningen gjordes år 2017 med ett resultat på 4,7 av max 7. I början av 2018 gick resultatet upp till 5,2 och i andra mätningen samma år trillade värdet upp till 5,5.
– Tidigare var det tur om vi inte hade olyckor på ett år. Nu litar vi inte längre på turen, utan på hårt arbete, säger Susanne Klyft.